Mitt liv med djur!
Visst är det helt underbart att få leva med djur!Själv är jag uppväxt på en gård där det fanns alla sorter. Kor, katter, möss, en tax och en vorsteh, samt hästar. Åsså höll jag på att glömma de underbara Grisarna! Oj vad det har präglat mig! Hänsyn, förståelse och en obeskrivlig värme. Att sitta i smågrisboxen och känna att de gosiga varelserna sökte sig till mitt knä under värmelampan var bara så underbart. När Pappa skulle kastrera de små så fick jag hålla i dom. De va' väl inge konstigt! Gallten gick fot när vi skulle till ”Hästridarstället” för att betäcka en sugga. Hästarna med sina olika roller. Kim den lugna ardennern, som gjorde det man bad om på ett lugnt och fint sätt och Landschaft den otålige nordsvenskan som alltid ville få allting gjort så snabbt som möjligt. Vilka härliga minnen! Nu när jag är lite vuxen, uppskattar jag allt det där. Jag tänker som så, att jag faktiskt är en av de få som fått uppleva att vi var beroende av djuren. Vi behövde slakta den gosiga kalven! Vi behövde sälja de härliga smågrisarna! Fast att vi var tvungna att sälja fölen, kan jag fortfarande inte acceptera. Att hönorna, eller kycklingarna, sprang ifrån huggkubben efter att de förlorat huvudet, är inget jag tänker på. Det var ju bara så. Taxen Laban såg till att det inte blev några fler kattungar som överlevde. Va' duktig han va'! Vår Vorsteh var en härlig typ. Om jag följde med Pappa ut i skogen och sedan blev less och ville gå hem, sa Pappa bara åt Puck att följa mig. Så fort ja kommit hem så kutade Puck tillbaka till Pappa. Om jag var sjuk så kunde Pappa och Mamma säga åt Puck att vara hos mig när de var i ladugården.
Ja det är en massa minnen jag har kring våra djur. Jag är så tacksam över allt det, och jag försöker att vidarebefordra alla minnen, i mitt sätt att vara, både mot Assar och vår katt Herman. Ofta tycker jag att jag lyckas. Båda två är beroende av att träffas varje morgon och snacka lite grann. Min första kaffekopp dricks när Herman sitter på bordet och Assar vid mina fötter, bägge två ska klias. Det är så mycket vi har att prata om just då.
Assar förstår alltid vad jag säger men tycker natutvis att det är fel ibland! Om han just fått korn på en korre så är det självklart att det inte kan handla om att komma hem när jag säger till. Jag förstår det!
Se'n förstår Assar mig när vi går en promm i staden. När jag då säger Nej! Betyder det att han inte ska bry sig om den där vita fina hunden som kommer på andra sidan gatan. Och när vi är på hundträff på torsdagskvällar så vet han att det är husse som bestämmer. Det ska lydas!
Vad som händer när jag kommer hem när de varit ensamma en stund, hoppas jag ni förstår!
Assar tar någon favvotrasa i munnen och ska prata och Herman kommer, så fort Assar är färdig, för att berätta sin historia.
Fan va de' e' härligt med Djur!!
Å Du!!
Assar är en så härlig kompis, som uppfyller allt det jag behöver och allt jag mår bra av!
Kram på Er!

