(Alla gula blommor är inte Maskrosor. Syns det att sjön ligger nästan som en spegel ?)
Jo det var alltså så här. Jag hade gått och lagt mig och försvunnit in i en intressant bok om Naturkraft. Lisa var kvar i trädgården och pysslade och Assar var kvar ute trots att jag berättat för honom att jag skulle sova. Han brukar alltid följa med mig in då.
Helt plötsligt får jag höra hur Assar står och skäller på ngt, hur Lisa ropar på honom och hur hon försvinner från gården. Efter bara ngn minut kommer hon inspringande och ber om hjälp. Assar hade "ställt" en grävling igen.
Alltså, på med kläderna och ut, för att gå mot skallet. När vi kommer dit så står Grävlingen mycket riktigt upptryckt mot ett träd, Assar skäller.
Då gör jag fel. När jag är bara ca två m från grävlingen vrålar jag till Assar att han ska komma, grävlingen blir naturligtvis ännu räddare och rusar iväg. Assar efter. Jag skulle naturligtvis bara gått fram till Assar och tagit honom.
Men , men... Grävlingen och Assar försvinner och när Assar springer efter skäller han inte.
Alldeles tyst blev det, varken Mattias, Lisa el jag hör något.
Assar borta, klockan är ca 23.30, husse trött.
Vi sprider ut oss för att leta och efter ca en halvtimme hittar Mattias Grävlingen och Assar under vår lilla gäststuga hemma på gården. Vi som letat i skogen.
Där under ligger dom båda två, ca 20 cm fritt utrymme, Grävlingen uppträngd mot en av grundstenarna. Med hjälp av diverse långa saker lyckas vi skilja de bägge åt. Grävlingen rusar ut i skogen och Assar och jag kan gå och lägga oss. En timmes Grävlingsjakt gjorde att han sommnade ganska snabbt.
Jag undrar så vad det är hos Assar som gör Grävlingen så rädd, grävlingar ska ju vara aggresiva och Assar är normalt inte aggresiv. Jag kan absolut ingenting om jakthundar och jaktbeteende. Om någon av Er kan berätta lite, så maila gärna.
Till sist.
Så här fin är Dillpionen nu:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar